Det var inte bara ekonomin och migrationen

Trumps jordskredsseger var även en protest mot vad alltfler upplever som totalitära tendenser i tidsandan. Det förklarar varför amerikaner nu känner lättnad - och hopp om ett friare USA.

Pennsylvania, 5:e november. Bild: Max Fürstenberg

NEW YORK. Donald J Trump är USA:s 47:e president.

För många har det framstått som det mest sannolika utfallet. Väljarnas viktigaste valfrågor sammanföll med områden där Biden- och Harrisadministrationen misslyckats. Väljargrupper som tidigare varit lojala med Demokraterna gick i allt större utsträckning till Donald Trump. Till slut ledde Trump i opinionsmätningarna som han historiskt underskattats i.

Själv var jag osäker på om Biden- och Harrisadministrationens track record skulle räcka för en Trumpseger.

Harris hade onekligen de etablerade nyhetsmediernas med sig. De lyckades förvandla en historiskt impopulär vicepresident till en hajpad presidentkandidat och behandlade Harris med silverhandskar i merparten av de intervjuer hon till slut ställde upp i. Harris talpunkter överensstämde med flera av nyhetsmediernas. Båda beskrev Trump som en fascist, ett hot mot demokratin och jämförde honom med Hitler. Trump misslyckades dessutom fatalt i den enda debatt han och Harris möttes i. Och Harris hade nytta av den för miljontals amerikaner existentiellt viktiga abortfrågan.

Jag mindes också mellanårsvalet till kongressen 2022. “Den röda vågen” uteblev trots allt som talade för den: inflationen som nått den högsta nivån på fyrtio år, den illegala migrationen som nått högre nivåer än vad som tidigare uppmätts, wokeideologin som letade sig in i idrotten, skolorna, arbetsplatserna. Republikanerna vann kongressen, men med mindre marginal än de flesta - till slut även tidningar som New York Times - förutspått.

Jag var orolig över risken för ett jämnt val i vilket valresultatet skulle kunna komma att bestridas.

I stället vann Trump en jordskredsseger av historiska proportioner och kammade hem alla delstater med vågmästarroll: Arizona, Georgia, Michigan, Nevada, North Carolina, Pennsylvania, Wisconsin. I januari tillträder han med republikansk majoritet i senaten (när rösterna ännu räknas leder republikanerna också representanthuset). Till och med CNN konstaterade att väljarna gett honom “ett tydligt mandat” att genomföra sin politik. En politiskt kontroversiell agenda av bland annat kraftigt ökade tullar och massdeporteringar av människor som tagit sig över gränsen illegalt.

Väljarna rankade ekonomin och migrationen högst.

Trumps valseger var ett underkännande av Biden- och Harrisadministrationens insatser på området. Dess stimulanspaket skulle hjälpa marginaliserade men försvårade för dem genom att även hjälpa till att driva upp inflationen.

Redan marginaliserade invånare kände sig svikna av den illegala migrationen eftersom den konkurrerar om välfärdsresurser.

Min bild är att dessa frågor var viktigast för väljarna som enskilda frågor, men att det finns fler lager. Amerikanerna var inte bara oroliga över ekonomin och migrationen i sig, utan över att deras oro ignorerades. Det krävdes en annalkande valrörelse innan administrationen skulle lyssna. Och den gjorde det utan att ta fullt ansvar. Istället för att erkänna sina tillkortakommanden hängav den sig åt att förminska dem och skylla dem på motståndaren.

Det började när administrationen ändrade definitionen av recession när landet uppfyllde den vedertagna (negativ tillväxt två kvartal i rad) och fortsatte med försäkringar om att ekonomin visst var god. Det stämmer att ekonomin så småningom återhämtade sig. Att arbetslösheten åter är låg och börsen rekordhög. För medelklassamerikaner med lågbetalda jobb utan aktiekonton hjälper det dock föga. Livsmedelspriserna har gått upp med nära 30 procent och bränslepriserna var som högst 106 procent högre jämfört med när Trump lämnade Vita huset (de har sedan dess gått ner och nådde i oktober för första gången på 40 månader ett pris under tre dollar per gallon).

På samma sätt höll Biden och Harris länge distans till händelseutvecklingen vid gränsen mot Mexiko. Den dröjde två år - och 3,8 miljoner illegala gränskorsningar - innan Biden besökte gränsen. På frågan varför han inte besökt den tidigare sa han att han haft “viktigare saker” för sig. Harris, som hade ansvar att hitta bilaterala migrationslösningar, tog det åtta månader. Hennes andra besök dröjde till september i år.

Administrationen avfärdade länge merparten kritik som oseriös högerpopulism. När den till slut erkände allvaret i situationen skyllde den på republikerna i kongressen som blockerade en partiöverskridande uppgörelse, trots att administrationen hade mandat att lösa situationen själv. Är den illegala migrationen helt och hållet Bidens och Harris fel? Nej, förstås inte. Men amerikaner upprörs när politiker blundar och inte tar ansvar. Väljare jag mött känner sig “gaslightade” av både makthavare och nyhetsmedia.

Väljare jag mött kände sig misstrodda och tillrättavisade. För dem framstod administrationen verklighetsfrånvänd och nyhetsrapporteringen tillrättalagd.

Trumps jordskredsseger var ett underbetyg till Biden- och Harrisadministrationen, men den gav också uttryck för något större. En protest mot vad alltfler upplevt som totalitära tendenser i tidsandan.

Mot myndigheternas påtryckningar på sociala medie-plattformar att avlägsna politiskt känslig information. Mot impulsen att etikettera denna som “desinformation”. Mot upplevelsen av begränsningar av det fria ordet. Mot strikta covidmandat, som till exempel munskyddskrav på tvååringar, som gav uttryck för en kontrollerande stat.

Det är därför som många amerikaner verkar uppleva en lättnad trots att de är kluvna till Trump.

I Public förklarar Michael Shellenberger, som 2018 kandiderade till guvernör i Kalifornien för Demokraterna och senare var en av journalisterna som Elon Musk gav i uppdrag att granska de så kallade Twitter Files, hur luften känns lättare att andas.

Han skriver:

"Under det senaste decenniet har många av oss som har distanserat oss från vänstern förklarat varför i detalj:

Vi uppskattade inte att bli kallade intoleranta för att vi inte ville avveckla polisen, öppna gränsen eller införa kvotering baserat på etnicitet;

Vi gillade inte att bli kallade fobiska för att vi inte ville att läkare skulle experimentera på barn med pseudovetenskaplig ‘transmedicin’;

Och vi tyckte inte om att bli kallade konspirationsteoretiker för att vi ställde frågor om Covid-mandat eller ifrågasatte varför FBI, CIA och Department of Homeland Security var inblandade i masscensur."

Den som konsumerat annat än de stora mediahusens språkrörsjournalistik vet att det existerar en intellektuellt hederlig debatt kring dessa ämnen. Den som inte gjort det riskerar att känna sig konfunderad eller avfärda ovanstående eftersom det är precis vad många nyhetsmedier och makthavare lärt sig att vi ska göra.

I förra veckans Stockholm Report skrev jag om hur “oavsett vilken sida som vinner så går den andra ingenstans”. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg nu. Precis som att de mest hängivna Magakrafterna inte skulle ha upphört med en Harrisseger, kommer vänstervindarna inte att försvinna nu.

Men kommer kritikerna att bli lyssnade på i större omfattning? Kommer de amerikanska nyhetsmedierna, vars förtroende är det lägsta sedan det började mätas för 52 år sedan, att ägna sig åt introspektion? Eller tvärtom accelerera på inslaget spår?

Det är för tidigt att säga. Mycket lär hända.

Många fruktar konsekvenserna av Trumps seger. Den amerikanska vänstern ser framför sig en högerpopulistisk monarki. Majoriteten amerikaner - Trump ser när rösterna ännu räknas ut att även ta hem the popular vote - har samtidigt röstat för den politik som den tillträdande presidenten gått till val på.

För dem som anser att totalitarismen bara existerar inom högern, lär följande framstå svårsmält, men: det finns amerikaner som inte nödvändigtvis dyrkar Trump som känner sig friare av hans valseger.

Michael Shellenberger fortsätter:

"Många av oss som har känt oss förföljda för våra åsikter, även det till synes lilla, som att inte känna oss bekväma med att uttrycka våra verkliga känslor inför vänner och familj, känner oss nu friare att säga vad vi tycker. Majoriteten står trots allt på vår sida. Våra åsikter är normala, mainstream och ett uttryck för sunt förnuft.

När demokraterna använde staten och rättssystemet som ett vapen, i försök att hålla Trump borta från valet och sätta honom i fängelse, identifierade vi oss inte med Trump som republikan, affärsman eller tidigare president, utan med Trump som orättvist anklagad. I grund och botten blev han förföljd av samma totalitära krafter som hade svept genom samhället i ett decennium."

Det sista stycket är en nyckel till att förstå Trumps popularitet utanför Magafalangen.

Jag rekommenderar att läsa texten i sin helhet.

Vi hörs nästa vecka.

MALIN EKMAN