Etablissemangets föreställningsvärld

Varför etablerade nyhetsföretag har svårt att se sig själva som etablissemang.

Illustration: Midjourney

I veckan slogs jag av en subtil så kallad ‘nedryckare’ på The New York Times startsida.

“ ‘Trump-dansen’ var rebellisk. Nu är den bara överallt.

Idrottare gjorde den klumpiga lilla dansen för att provocera en föreställd elit. Ingen bryr sig längre.”

Det var ordet “föreställd” (imagined) som jag reagerade på.

Ty innan etablissemanget får syn på sig själv låtsas eller tror det att det inte existerar.

Vad är ett etablissemang?

En grupp med dominerande inflytande över exempelvis politik, kultur och media.

Ett pedagogiskt experiment vore att lägga ner merparten etablerade institutioner inom dessa sektorer och låta dess personal (tjänstemän, kuratorer, journalister och administratörer) återförenas i en enda stor institution, myndighet eller nyhetsförmedlare. Människorna verksamma här skulle visa sig i stora drag dela samma värderingar.

Etablissemanget behöver inte vara organiserat utan hålls alltså samman genom upprätthållandet av liknande värderingar. En sorts åsiktsgemenskap baserad på politiska övertygelser som kan tolereras inom gruppen. Konsensus kring dessa värderingar är så stark att andra värderingar eller perspektiv avfärdas som extrema eller konspiratoriska, även när de har brett stöd bland läsare eller visar sig sanna.

I början av hösten var jag inbjuden att lunchföreläsa på SVT.

Deltagarna var några av public services mest framstående programledare och deras redaktörer. Jag talade om var jag uppfattar att den svenska nyhetsrapporteringen gått vilse och varför. Tog bland annat upp hur man förlitar sig på missledande amerikansk rapportering och tar denna för sanning.

Jag upplevde att journalisterna var nyfikna och intresserade, men hade svårt att se vad de skulle göra annorlunda. Vissa saker råder det ju konsensus kring, invände någon.

Problemet är att flera dominerande nyhetsstories som det rått “konsensus” kring varit totalt missvisande. Som den mångåriga följetongen om Trumpkampanjens påstådda kopplingar till Ryssland, covidvirusets ursprung eller avfärdandet av innehållet på Hunter Bidens laptop som rysk desinformation. Journalistik som präglade samhällsklimatet i flera år.

Jag tror att detta är en del av problemet. Rädslan för att ge utrymme åt något som inte godkänts i det egna lägret. Journalister känner i dessa lägen inte nyfikenhet utan oro. Hellre följa än fråga. Instinkten liknar flockdjuret som finner sin styrka genom gemenskap. Att lyfta berättelser och perspektiv som går mot etablerade tolkningar av en händelse är att avslöja flocken för vad den är, och riskera misstänkliggörande och uteslutning.

Länge fungerade det att bara presentera i bästa fall delar av sanningen, eftersom nyhetsföretagen skyddades av sitt eget rykte. Om vi säger att det är på ett visst sätt, så kommer mediakonsumenten att lita på det. Och om vi bara refererar till andras uppgifter så är vi safe.

En sorts bekräftelsekedja, där nyhetsföretag bidrar till att etablera varandra genom att återge samma tolkning av en nyhet som andra förmedlare. För egen del finner jag Noam Chomskys teorier om medial konsensus hjälpsamma här.

De mekanismer som hittills stärkt etablerade nyhetsföretag håller på att bli deras Akilleshäl. När nya mediaplattformar ger andra källor större utrymme öppnar det för omtolkningar av medieberättelser, och de som återgivit dominerande tolkningar exponeras som tillhörandes ett etablissemang som tidigare varit mindre synligt.

Etablerade nyhetsmedier verkar kluvna kring hur de ska förhålla sig till det här. Överlevnadsinstinkten tar sig olika uttryck.

En del anstränger sig för att bli mer transparenta.

I USA är The New York Times färska deklarerande att migrationsnivån är den största i nationens historia, ett sådant exempel. Med hänsyn till tajmingen är frågan hur mycket det hjälper tidningens trovärdighet att slå fast detta först nu. Varför ansågs det inte relevant att rapportera före valet då migrationen var en av väljarnas främsta frågor?

I Sverige sökte SVT:s “30 minuter” slå hål på Henrik Jönssons mediekritik om osaklig rapportering om Trump och hans presidentvalskampanj, genom att ifrågasätta hans exempel. Diskussionen om hans poänger uteblev däremot nästan helt. Jag känner igen mönstret efter min uppsägning från SvD. De flesta journalister var mer intresserade av att skjuta budbäraren än att diskutera sakfrågan om hur redaktionell åsiktsgemenskap satt journalistiska principer på undantag.

De flesta nyhetsmedier fortsätter på inslaget spår.

Rapporteringen om Trumps nomineringar till sin nya administration illustrerar detta väl. Den (sannolikt) tillträdande FBI-chefen Kash Patel, till exempel, beskrivs som en konspirationsteoretiker och som en fara för myndigheten då han varit en talför kritiker av densamma.

I flera år har han pekat på hur FBI politiserats och mobiliserat mot Donald Trump.

Patel tillhör med andra ord inte etablissemanget.

Eller som New York Times beskrivit det ovan, det “föreställda etablissemanget”.

Det är inte fel att vara kritisk, felet är oförmågan att se den större bilden och kännas vid problemen.

För etablerade medier finns två vägar framåt.

Den ena, att fortsätta på inslagen väg och lämna walkover till nya aktörer.

Den andra, att göra om och göra rätt — och se hur långt det leder.