När valdagen närmar sig åker Hitlerkortet fram

Kamala Harris liknar Donald Trump vid Adolf Hitler. En absurd anklagelse med potentiellt allvarliga konsekvenser.

NEW YORK. På onsdagen kallade Kamala Harris till presskonferens.

Platsen var hennes officiella vicepresidentresidens i huvudstaden.

Podiet var försett med ämbetsemblemet och bakom henne hängde den amerikanska flaggan.

Som skulle ny, allvarlig information till den amerikanska allmänheten objektivt förmedlas.

Den verkliga orsaken var en artikel som publicerats i magasinet Atlantic dagen före. Innehållet var en gåva till Harriskampanjen. I artikel säger Trumps tidigare stabschef John Kelly att Trump sagt att han vill ha lika lojala generaler som Hitler hade.

Harris växlade mellan att läsa innantill och spänna ögonen i journalisterna framför henne.

“Donald Trump sa så därför att han inte vill ha en militär som är lojal till den amerikanska konstitutionen. Han vill ha en militär som är lojal till honom”, sa Harris.

För dem med nördkoll på amerikansk politik var uppgifterna gamla. För två år sedan skrev Washington Post en nära identisk artikel.

Amerikanska nyhetsmedier rapporterade dock uppgifterna som vore de nya, och Harris lät producera nya kampanjvideos där hon inkluderade innehållet.

I artikeln förekom en uppgift om att Trump ska ha skrikit “fucking Mexican” på ett möte. Ingen källa anges. Däremot har två personer som närvarat på mötet, en översättare och en advokat, gått ut och tillbakavisat uppgifterna som falska.

Ändå använder Harriskampanjen uppgifterna som förevändning för att berätta varför de allt fler latinamerikaner som röstar på Trump inte förstått att Trump inte gillar dem:

Harris presskonferens agerade pusselbit i hennes retoriska upptrappning.

Hon har under veckan både kallat Trump fascist och hävdat att han vill använda militären mot amerikanska medborgare.

Ett uttalande som fick hennes tidigare partikollega Robert F Kennedy Jr, som hävdar att Demokraterna satt stopp för hans kandidatur, att ryta ifrån:

“Tror ni på det?” frågade han publiken på ett kampanjmöte för Trump, som han numera stödjer.

Även New Yorks demokratiske borgmästare Eric Adams, som utreds för misstänkt mutbrott och enligt somliga straffas av sitt parti för att han varit kritisk mot den illegala migrationen till landet, har tagit avstånd från Harris uttalande och uppmanat till sänkt tonläge.

Trump och Vance-kampanjen var heller inte sena med att lansera en kampanjvideo med förintelseöverlevaren och supportern Jerry Wartski, som kallade Harris anklagelser det värsta han hört under sina 75 år i USA.

Tror Kamala Harris på det hon säger? Eller anser hon att ändamålet helgar medlen?

Hitleranklagelserna kommer samtidigt som opinionsmätningar visar för Harris besvärande siffror. I vissa jämnt lopp, i andra knapp ledning för Trump.

Harris insatser i intervjuer och i möten med väljare har kritiserats. Hon har haft svårt att svara på frågor, särskilt substantiella. På ett kampanjmöte nyligen framgick att bara “förutbestämda frågor” accepterades.

Harris har inte vunnit något primärval, varken 2020 när hon låg långt efter sina rivaler eller 2024 när Biden - fram till juli - var kandidat. Hajpen kring Harris sedan hon accepterade nomineringen i Chicago är i stället mycket av en medial konstruktion. Längtan efter en kvinnlig president, och ett alternativ till Donald Trump, är så stor att önskvärda egenskaper projicerats snarare än manifesterats. När Harris började avkrävas svar om sin agenda, började också bilden av henne krackelera. I en intervju nyligen lyfte hon fram att hon “inte är Trump” som en framträdande egenskap. För många väljare räcker det eftersom de säger sig vara beredda att rösta på vem som helst - bara inte på Trump. Harris Hitleranklagelser följer denna logik. Genom att framställa Trump som en fascistisk diktator framkallar hon skam hos dem som funderar att lägga sin röst på honom. Och i jämförelse med Hitler är alla alternativ bättre. Då räcker det att “inte vara Trump”.

Det går att kritisera Trump utan att jämföra honom med Hitler. Till exempel att hävda att han har en inflammatorisk retorik som polariserar. Harris säger ofta att hon är trött på att “splittringen” i landet, med vilken hon åsyftar den som Trump anses ha skapat. Påståendet följs i regel av egen retorik som skulle kunna beskrivas som inflammatorisk. Veckans fascist- och Hitlerliknelser är de senaste i raden.

Flera kommentatorer har uttryckt att Harris utspel riskerar leda till fler lönnmordsförsök på Trump. Att hennes retorik är av det slag som motiverar politikermördare. Säkert finns människor därute beredda att göra “nationen en tjänst” genom att ta livet av “nästa Hitler”.

Tror Harris på det hon säger? Kanske ställer hon sig inte frågan. Demokraterna använder sig av associativ logik. Om Trump säger att han kommer bra överens med auktoritära ledare, betyder det att han säljer ut landet till dem (inte att han har en förhandlingsfördel). Om en tidigare medarbetare som fått sparken av Trump sagt att Trump är fascist, innebär det att man inte själv behöver ta ansvar när man upprepar påståendet. Eller undersöka det. Nyhetsmedier fungerar ofta på samma sätt. Om något sensationellt påstås ha sagts vidarebefordras påståendet i regel utan granskning (så länge det inte rör uppgifter som skulle kunna gynna Donald Trump). När något upprepats tillräckligt många gånger blir det sant. Flera demokratiska väljare jag möter är präglade av detta. De säger att Trump är ond och farlig men har svårt att ge konkreta exempel, och när exempel ges överensstämmer de nästan exakt med partiets senaste utspel. Häromdagen mötte jag en väljare som sa att hon inte tänker rösta på Trump eftersom han “vill använda militären mot amerikanska medborgare”.

Såhär på sluttampen är det värt att reflektera över nyhetsmediernas inverkan.

Ibland är incitamenten övertydliga.

I maj publicerade New Republic det här omslaget:

Både journalistiken och formgivningen mötte kritik och Hitlerliknelserna har egentligen återkommit på bredare front först nu när valdagen närmar sig.

Fyra dagar innan Atlantic publicerade “Trump: Jag behöver den sortens generaler som Hitler hade”-texten, skrev den uppburna journalisten Anne Applebaum i samma tidning en artikel med rubriken “Trump pratar som Hitler, Stalin och Mussolini”.

The Atlantic ägs för övrigt av Applegrundaren Steve Jobs änka tillika Harris bidragsgivare Laurene Jobs, som varit öppen med att hon vill att tidningen arbetar för att ändra narrativet kring Trump.

På tal om medieägare så valde Washington Post att i år inte ge sitt stöd till någondera kandidat på order av Jeff Bezos, som köpte tidningen 2013. Uppgifterna kommer från medarbetare på tidningen, som hävdar att man förberett ett “endorsement” av Harris.

Harris, och andra ledande demokraters, så kallade “closing argument” inför valdagen är tydligt: Trump är en fascist och röstar du på honom borde du skämmas - för alltid.

I en intervju med CNN jämför Hilary Clinton de anhängare som planerar att gå på Trumps rally i Madison Square Garden med Hitlers anhängare i slutet av 30-talet.

Ironiskt nog avslöjar de hårda orden totalitära tendenser i de egna leden. “Faran med Donald Trump” anses berättiga till exempel inskränkandet av yttrandefriheten och beväpnandet av rättsystemet. När makten och kontrollen riskerar att förloras blir impulsen att underminera och censurera. Hillary Clinton, för övrigt, varnade nyligen att yttrandefrihet på sociala medier innebär att “vi förlorar kontrollen”.

Det finns väljare som köper Hitlerargumentationen. Om Harris & Co inte trodde det hade de aldrig tagit till knepet.

Risken är att Demokraterna framstår mer desperata efter makten än partiet anklagar motståndarna för att vara.

MALIN EKMAN

PS: I veckan har jag för Finansmagasinets räkning varit i Pennsylvania och mött väljare i vågmästarcountyt Erie, gruvarbetaren Kenny och delstatsinvånare oroliga för valfusk.