Trump är den nya normen

På måndag svärs Trump in som president för andra gången. Den här gången utgör han inte undantag utan norm.

Illustration: Midjourney

Donald Trump flyttar in i Vita huset för andra gången.

USA:s 45:e president blir även dess 47:e.

Inför hans återkomst i Vita huset upprepas varningarna om en fascistdiktatur i annalkande samtidigt som oppositionen tjitt-tjattar med valvinnaren.

Likt Barack Obama och Donald Trump på Jimmy Carters begravning.

Donald Trumps förra mandatperiod behandlades som ett slags amerikansk historias undantag, punkterat den sjätte januari 2021 med stormningen av Kapitolium. Bidens presidentskap skulle innebära en tillbakagång till ett Amerika så som amerikanerna - och omvärlden - kände det. I stället blev mandatperioden en katalysator för Trumps återvalskampanj.

Sanningen är att Trump är den nya normen.

Redan före hans tillträde anpassar sig myndigheter, företag och individer till förhållandet. DEI-avdelningar (diversity, equity and inclusion) avvecklas och fast food-kedjor anpassar sina råvaror efter RFK Jr:s kritik.

Trump valvinst och politiska inspel har spelat en aktiv roll i förhandlingen av eldupphöret mellan Israel och Hamas, även om den sittande presidenten har en annan bild.

Hans fond inför presidentinstallationen har slagit tidigare rekord. Närmare 1,9 miljarder kronor har samlats in.

Smicker? Ja, men inte bara.

Det är inte bara Magaväljare i röda kepsar som röstar på Trump. Om något blivit tydligt det senaste året så är det hans stöd i världar som tidigare i stort motsatte honom. Som finans och tech. Mönstret med tidigare motståndare som gått över till hans sida har populariserat begreppet "reformed democrats”.

Världen håller på att stöpas om. Vi håller på att träda in i en postliberal världsordning där nya eliter formas medan gamla förskräckt ser på. Runtom i världen - Italien, Tyskland, Storbritannien, Kanada - svänger opinionen åt Trumps håll.

Det gamla etablissemangets förklaring till detta är att autokratiska figurer närda av alternativmedier och vänligt inställda algoritmer duperat väljarna. En förklaring som bortser från väljarkårens självständiga omdöme som en faktor.

De senaste fyra åren har skrämt väljarna. De stränga covidmandaten därför att amerikanerna är ett självständigt folk som skyr överstatlighet. De ökande våldsbrotten under pandemin därför att människor vill ha trygghet. Den höga inflationen därför att det blev mindre kvar i plånboken. Den illegala migrationen därför att amerikaner vill känna sig säkra på att myndigheterna har koll och kontroll och ser konsekvenserna där integrationen misslyckats. Den wokeorienterade samtiden - där unga män tävlar som kvinnor i sport och människors status katalogiseras efter etnicitet, kön och sexuell läggning enligt en förtryckt - och förtryckarideologi - därför att den vanliga amerikanens magkänsla och moral skiljer sig från elitens.

Trumpadministrationen avser kasta om allt.

Redan den första dagen vid makten lovar han påbörja massdeportationen av illegala migranter. Utöver det avser han bland annat göra slut på inflationen, införa skattesänkningar, slå ut kartellerna och “deportera pro Hamas-radikaler” från universiteten.

Hans allierade Elon Musk och Vivek Ramaswamy planerar banta den statliga byråkratin med 500 miljarder dollar per år. Statsapparaten utgörs och styrs till stor del av byråkrater som väljarna saknar inflytande över, argumenterar de. Duon implementerar därför Trumps drain the swamp -budskap i praktiken.

Lockelsen med Trump hade varit svagare om alternativen var starkare. Hans jordskredsseger handlar om att han pekar på allt som väljarna redan har identifierat inte fungerar. Framgången ligger i direktheten.

När Demokraterna ägnat sig åt kontroll - från Kamala Harris köpta kändissamarbeten till administrationens påtryckningar för censur av innehåll på internet - har Republikanerna sökt störta status quo och ta bladet från munnen.

Om Demokraterna är “Thank you for your call. Please hold" är Trump och många av hans partikamrater mer “Ask me anything”.

Trump döljer inte sin avsmak för mainstream media men svarar på frågor och medverkar i intervjuer. Sammanhangen ger ibland intryck av “klubben för inbördes beundran” men framstår inte manusbundna. Därmed lämnas mottagaren – rätt eller fel – med intrycket att Trump inte har mycket att dölja.

Liksom demokraten Roosevelt använde radion för att prata direkt till medborgarna och kringgå den kritiska pressen, använder republikanen Trump, nittio år senare, dessutom sin plattform Truth Social för att kommunicera direkt med sina anhängare och ge en motbild till etablerad medias och politiska motståndarnas narrativ.

På 30-talet tog radion över tidningarnas roll som den främsta nyhetsförmedlaren i USA. Den var folklig och krävde varken läskunnighet eller pengar. Vid andra världskrigets utbrott 1939 lyssnade amerikanerna hellre på radio än gick på bio. På samma sätt lyssnar många idag hellre på poddar än konsumerar public service.

Om Roosevelt kom in i amerikanernas hem via radion, så gör Trump det via telefonen. Omedelbart och instinktivt via Truth Social eller maratonlånga poddsamtal.

Det finns fler likheter mellan presidenterna.

Båda kritiseras för att styra landet som monarker.

Roosevelt för att förväxla sin roll som landsfader med rätten att sätta sina egna regler för maktutövning. Trump för att genom verkställande ordrar och rättfram retorik styra landet på ett enväldigt sätt.

Roosevelt och hans progressiva stab drev statsapparaten lite som ett företag, och upprättade nya myndigheter och sysselsättningsprogram i snabb takt. Trumps DOGE (Department Of Government Efficiency) kan betraktas som ett slags omvänt Roosevelt program: en bantning snarare än utökning av staten, men på liknande manér.

Exakt vad Trumpadminsitrationen tar sig för och i vilken utsträckning dess vallöften infrias kan bara tiden utvisa. Hur många tjänster och myndigheter kommer att försvinna? Hur många massdeporteringar kommer att utföras? Vilka gränsdragningar kommer att göras och inte göras?

Väljarna har gett Trump mandat att genomföra den politik han gått till val på.

Till det mest påfallande inför hans tillträde hör därför hur företrädaren håller fast vid berättelsen som ledde rakt in i den för Demokraterna svidande valförlusten.

I sitt avskedstal till nationen beskriver Biden hur de fyra senaste åren kännetecknats av framgång. Det ligger i sakens natur att vilja bli ihågkommen i ljus dager, men en sådan beskrivning lär endast gå hem hos dem som levt långt från verkligheten under perioden.

I takt med att inflationen, kriminaliteten och migrationen ökat och omvärldsläget destabiliserats har presidentens förtroendesiffror dalat. I april nådde de de lägsta för ett sittande president på 75 år.

Biden fortsatte sitt tal med att bland annat indirekt banna Mark Zuckerberg för att ta avstånd från modereringsmetoder som den nuvarande administrationen varit inblandad i att pressa Meta till:

“Amerikaner begravs under en lavin av missinformation och desinformation som möjliggör maktmissbruk. Den fria pressen håller på att falla samman. Redaktörer försvinner. Sociala medier ger upp sin faktagranskning.”

Det är den sortens uppfattning om och beskrivning av vad som utgör problem i den amerikanska demokratin som fört Demokraterna längre från väljarna.

Det att inte kännas vid censuren som föregått beslutet att ersätta faktagranskare med hjälp från användare. Eller de journalistiska dubbelstandarder och vilseledningar som föregått “sammanbrottet”. Eller att missinformationen ibland kommit från myndigheter och fria medier själva.

En valseger om fyra år lär kräva nya insikter på området.

ME