Harris och TV-programledarna sviker väljarna

TV-programledare agerar curlingföräldrar åt presidentkandidaten - som har svårt att svara på frågor.

NEW YORK. Kamala Harris gör entré till sin kampanjlåt, Beyonces “Freedom”.

Programledaren Whoopi Goldberg tar emot gästen.

“Välkommen tillbaka….

Gör en konstpaus innan hon fortsätter:

“….USA:s nästa president!”

Eufori i TV-studion.

Stående ovationer och kramkalas.

Harris är bra på att spela rollen som programledarna tillskriver henne.

Skrattar, skämtar, tilltalar dem vid förnamn.

En charmoffensiv avsedd att vinna valet om 25 dagar. Programledarna spelar med som finns ett samförstånd om att bara ett resultat kan tolereras. Det framgår i inramningen, i frågorna som ställs, i följdfrågorna som inte ställs.

På tre dagar har Harris medverkat i podcasten Call Her Daddy, 60 Minutes, The View, The Howard Stern Show och The Late Show med Stephen Colbert.

Hon framträder som “a president of joy”, utifrån slutsatsen att det är bättre att kampanja på personlighet än policy.

En slutsats som mycket väl kan vara riktig, utifrån Harris- och Bidenadministrationens cv. Bättre att avleda uppmärksamhet från förd politik än att försvara resultatet av den.

Värre är att intervjuarna låter henne komma undan. Det är som att programledarna agerar curlingföräldrar åt presidentkandidaten. Som ska de tillsammans se till att hon tar sig över mållinjen.

CBS klassiker “60 minutes” är den enda av ovan fem nämnda intervjuer där Harris får kritiska frågor. TV-stationen räddar henne dock genom att helt enkelt klippa henne fördelaktigt och lägga voice-overs på hennes svar. Här om ekonomin, och hennes kritiserade förslag om priskontroll:

Skillnaden mellan originalversionen och den reviderade som sänds i TV är markant.

Harris svar om relationen till Israel och Netanyahu, till exempel, klipps ner så att Harris framstår tydligare och mer handlingskraftig:

Inför intervjuns start förklaras att Trump och Vance tackat ja men sedan hoppat av. I stället intervjuas en kvinnlig valresultatsförnekare och en manlig republikan som fått ta emot hot och hat sedan han insisterat att valresultatet visst är riktigt.

Tokiga valresultatsförnekare kan vara intressanta att intervjua, men som representanter för den republikanska väljarkåren är de inte helt representativa. Det finns, i denna, en upprördhet över bristande krav på legitimering vid valurnan och progressiv politik som anses äventyra valsäkerheten. Till exempel en ny lag i Kalifornien som hindrar valdistrikt från att kräva väljare på legitimation. En rädsla för att Demokraterna ska utnyttja lagutrymmet till att få odokumenterade invandrare att rösta på partiet. Mystiska konspirationsteorier om felprogrammerade räknemaskiner pratas det däremot i regel mindre om.

Den som ser programmet kan dock lätt få intrycket av att merparten republikaner är just så galna som motståndarna framställer dem som. Någon bakgrund till Trumps och Vances avhopp från “60 minutes” ges inte heller. Till exempel den dubbla måttstock vad gäller faktagranskning och frågor som praktiserats i tidigare intervjuer och debatter.

TV-manegen är med andra ord krattad för Harris.

Mot bakgrund av det är hennes insatser svajiga.

Harris verkar anse att verkligheten - som att den illegala migrationen fyrdubblades efter Harris- och Bidenadministrationens inträde, att kriminaliteten i storstäderna sköt i höjden, att inflationen ökade till den högsta på 40 år, att matpriserna fortfarande är tjugofem procent högre, att det utrikespolitiska läget destabiliserats - går att kompensera för genom att helt sonika undvika prata om den.

Harris säger i intervjuer att hon redan som barn skolats i att ta ansvar. I sin biografi “The Truths we hold” skriver hon om hur hennes mamma alltid frågade henne “Well, what did you do?”. Att det lärde henne att se sin egen roll och senare formade henne som ledare.

Ändå är just bristen på ansvarstagande som genomsyrar intervjuerna hon ger.

När “60 minutes” Bill Whitaker pressar Harris om den illegala migrationen svarar Harris med att ta upp Trumps roll i att stoppa migrationsöverenskommelsen i kongressen tidigare i år. Därmed låtsas hon som om hon saknade möjlighet att göra något åt den illegala migrationen under de tre år som föregick händelsen. När Whitaker frågar Harris om väljarna gör fel i att hålla henne ansvarig för matpriserna svarar hon först att arbetslösheten är historiskt låg. När han undrar hur hennes politik ska finansieras svarar hon att ekonomer föredrar hennes politik framför Trumps.

Det finns en uppenbar paradox i Harris utsagor. Å ena sidan framställer hon sig som någon med makt att att förändra nationen, å andra sidan som någon som inte är fullt ut ansvarig för den makt hon har nu.

I snart fyra år har hon varit vicepresident, och är som sådan förknippad med administrationens avtryck.

Som presidentkandidat har hon gjort klart att hon inte är Biden, och att hennes politik kommer att skilja sig från hans.

I “The view” får hon därför frågan vad, om något, hon skulle gjort annorlunda från Biden.

“Inget jag kommer att tänka på”, svarar hon.  

Ett nytt svar som fordrar följdfrågor. I stället verkar det inte spela så stor roll vad Harris svarar. Förväntningarna på henne framstår låga. I uppsnacket inför intervjun med Harris i “The View” säger en av programledarna, Joy Behar:

“När folk säger att de inte vet tillräckligt mycket om Harris, säger jag: ‘Titta på hennes motståndare. Du vet tillräckligt om honom’.”

Ett svar som Harris själv verkar tycka är gott nog. Såhär svarar hon hos Colbert:

Det stämmer att Harris varken är Trump eller Biden. Och det är symboliskt viktigt och upplyftande om USA får sin första kvinnliga president.

Identitet och personlighet kan dock inte tillåtas trumfa politisk stringens.

Harris litar på kraften i att tillhöra etablissemanget. Samtidigt presenterar hon sig själv som medelklassens kandidat ( och Trumps som miljardärernas). För att vara en politiker som säger sig ha markkontakt svävar hon ovanligt högt ovan mark. Om hon vill vara medelklassens kandidat måste hon erkänna dess verklighet, som hon bidragit till att skapa, och ha en plan på hur hon ska förändra den.

En president behöver vara mer än en skön person att ta en öl med.

MALIN EKMAN

PS: Om ni vill läsa “Skymning i Amerika” så ger mitt förlag Volante ännu rabatt till alla Stockholm Report-läsare med koden SUBSTACK. Köp boken här.