Demokraternas politiska resa slutade med RFK:s stöd till Trump

Demokraternas utmanövreringen av Robert F Kennedy Jr illustrerar hur partiet under ett halvt sekel förändrats i grunden.

Snart två veckor har passerat sedan Robert F Kennedy Jr (RFK)—brorson till president John F Kennedy och son till presidentkandidat Robert Kennedy—meddelade att han avbryter sin kampanj. Nu ger han sitt stöd till Donald J Trump.

Analyserna om orsaken bakom har i stort varit intetsägande.

De flesta journalister har nöjt sig med att konstatera det uppseendeväckande i att en medlem ur nationens mest berömda politiska familj valt att omfamna fienden.

RFK betraktas som Demokraternas förlorade son. En parti-adelsson som låtit sig förföras av fel människor och idéer. Se, ett tecken i tiden att inte ens en Kennedy kan hålla kursen. Så tokigt det kan bli. Då gäller det att ännu tydligare stå upp emot de krafter som nu också slukar de egna.

Just så närmar sig Demokraterna sina avfällingar. Som offer för yttre krafter snarare än någon som ifrågasätter partiets inre motsättningar. Om en person avviker från partinormen så är det personen och inte partinormen som det är fel på.

Demokraterna har här hjälp av sina allierade i etablerad media. I stället för att ta RFK:s politiska idéer på allvar, eller kritiken mot partiet han i sjuttio år identifierade sig med, fokuserar man på det sensationella. Till de återkommande exemplen som upprepas i amerikansk media hör RFK:s omstridda vaccinpåståenden, men även den gången han dumpade en död björnunge i Central Park (en så kallad roadkill som Kennedy avsåg stycka och tillaga, men insåg sen att han inte hade tid för varför han iscensatte en cykelolycka). Det senare används som illustration av RFK:s karaktär.

Dessa beskrivningar är förutsägbara och misslyckas med att förklara varför RFK kommit fram till andra slutsatser än sina före detta partikamrater och varför han trots detta—eller just därför—blivit så populär.

Det relevanta i RFK:s berättelse, som Demokraterna inte vill kännas vid och etablerade medier ogärna vidareförmedlar, handlar om att partiet förändrats. Att han bryter med partiet handlar inte om att han överger utan vill hedra den politiska tradition som hans familj kämpat för. Det parti hans farbror företrädde som president och hans far som justitieminister—och som båda dog för när de mördades i tjänsten—är inte längre vad det var då.

I sitt tal i Phoenix den 23 augusti gick RFK rakt på sak.

“På den tiden var det Demokraterna som försvarade konstitutionen och de medborgerliga rättigheterna. Demokraterna stod emot totalitarianism, censur, kolonialism, imperialism och orättfärdiga krig. Vi var arbetarklassens parti. Demokraterna var partiet för statlig öppenhet och för miljön. Vårt parti var en bastion mot storkapitalets intressen och inflytande. Troget sitt namn var det folkets parti”, sa han.

I oktober 2023 lämnade han Demokraterna för att fortsätta som oberoende presidentkandidat efter att partikamrater försvårat hans kandidatur.

Demokraterna bär ännu imagen av ett parti som står upp för den lilla människan gentemot stora och mäktiga intressen. Samtidigt anklagas det för att vara toppstyrt och auktoritärt bortom vad som är att betrakta som standard för ett politiskt parti med ambition att regera ett demokratiskt samhälle.

RFK har vid flera tillfällen beskrivit hur partiet motarbetat hans kandidatur. Under talet i Phoenix beskrev han hur man upprättat godtyckliga regler för insamlandet av namnunderskrifter i syfte att försvåra för andra kandidater och anklagade Demokraternas partiorganisation för att “överge primärvalen för att mörka den kognitiva nedsattheten” hos Biden.

Att bestrida besluten och ifrågasätta regelverken kräver mängder av advokater och miljontals dollar. Något Kennedy vet eftersom han försökt bemöta hindren juridiskt.

Den som vill kan läsa in personlig besvikelse från en kandidat som tvingats kasta in handduken. Oavsett sanningshalt kvarstår en principiellt betydelsefull kritik.

I en hälsosam demokrati är det väljarna som avgör vem som står på valsedeln, och tröskeln för att kandidera till politiska uppdrag är låg. Oavsett vad kandidaten heter.

Kritiken emot vad Demokraterna blivit för parti är viktig att förstå, liksom varför både väljare och politiker nu stödjer Donald Trump trots att de i vissa fall är oeniga med honom på flera områden.

Man finner helt enkelt frågorna som man är enig med Trump om viktigare än de frågor man är oenig kring. Det handlar om just sådant som RFK lyfter: censurtendenser, partiska domstolar, att föra krig utomlands istället för att prioritera USA:s problem på hemmaplan.

I huvudsak: tillståndet för den amerikanska demokratin som sådan.

När RFK talar om hur Demokraterna “brukade vara” partiet som försvarade vanliga amerikaners intressen gentemot storföretagen och var emot krig och imperialism är det en direkt kritik mot hur partiet förändrats, men också en indirekt flirt med det parti som Republikanerna under Trump profilerar sig som. Det parti som är “anti war” och som företräder den vanliga amerikanen. Som oftare än sina motståndare tar strid för yttrandefriheten och emot identitetspolitiken.

Denna omflyttning av vad partierna representerar dokumenteras sällan på djupet i etablerade medier, som hellre än att sätta saker i sammanhang skandaliserar politiska utsagor och utspel—eller björndumpanden i Central Park—för att mata en inpräntad bild om etablissemangets motståndare som tvivelaktiga.

RFK säger i Phoenix att Demokraterna blivit ett parti för “krig, censur, korruption, big Pharma, big tech och big money”. I den kritiken slår han mot långt fler aktörer än bara partiet.

Den tidigare kandidaten (som förtydligar att han står kvar på valsedlarna och uppmanar sina anhängare att rösta på honom i delstater där de inte kan ändra utfallet) säger att han tror att han hade vunnit om systemet sett ut som på hans pappas och farbrors tid. Där nyhetsmedier var “på riktigt oberoende och opåverkade av propaganda och censur”.

Det är omöjligt att veta om RFK har rätt om att amerikanska folket hade valt honom till president om han inte motarbetats av Demokraterna och media. Det som däremot är av relevans för valrörelsen är att han nu stöttar tidigare motståndare då han anser sitt eget parti ha blivit en långt större fiende mot de politiska värden som Kennedy-familjen i decennier kämpat för.

PS: Rabatten på “Skymning i Amerika” gäller här för den som är intresserad.