Oavsett vilken sida som vinner går den andra ingenstans

Bristande nyhetsrapportering om det som formar amerikansk politik efter 5:e november: valsystemets säkerhet, nyhetsmediernas förtroendekris, och Trumps nya anhängare

NEW YORK. När jag skriver det här återstår två dagar till presidentvalet.

Bråda dagar som, potentiellt, ändå kan komma att minnas som lugnet före stormen.

Det är omöjligt att säga. Stämningen är så uppiskad att det är svårt att föreställa sig goda förlorare oavsett vem vinnaren blir.

Nyhetsförmedlingen spelar en roll i lägesbilden. Genom att i stor utsträckning agera språkrör åt den ena sidan och skandalisera den andra underminerar etablerad media sin roll i demokratin, som den säger sig uppbära. Genom att undvika att ge hela bilden berövar den sin publik möjligheten att förstå världen sådan som den ser ut.

Nedan följer några ämnen som jag menar underrapporterats och som jag tror är viktiga att reflektera kring för att förstå utfallet efter den 5:e november.

Valsäkerhet

Inget omfattande valfusk 2020 har bevisats. Samtliga domstolar som på Trumps begäran prövat saken har avslagit hans överklaganden. Expresidenten hävdar ännu—från och till—att det förra valet var riggat och att han var den egentlige vinnaren. Hans uppmaning till sina anhängare att fredligt marschera till Kapitolium utmynnade i stormningen av densamma. En ödesdag i amerikansk politisk historia, som förföljer både Trump, Magarörelsen och Republikanerna.

Ödesdagen har gjort valfusk tabu som ämne. Men det rymmer mer än konspirationsteorier.

Sedan förra presidentvalet har republikaner sökt försvåra för valfusk 2024, till exempel att röstlängder rensas på döda, utöka antalet republikanska valövervakare och krav på legitimation. Det sista är ingen självklarhet i USA. Nyligen undertecknade Kaliforniens guvernör Gavin Newsom en lag som gör det olagligt att kräva väljare på legitimation. 

Medan USA:s valsystem länge räknats som ett av världens säkraste är det oklart varför slopade legitimationskrav skulle stärka den.

Det är i sammanhanget viktigt att påpeka hur fall av misstänkt valfusk uppdagats de senaste veckorna.

Från Pennsylvania, den förmodat viktigaste vågmästardelstaten, där ett par hundra eller tusen röster potentiellt kan avgöra valet, rapporteras oegentligheter.

I förra veckan höll distriktsåklagaren och ordföranden i valnämnden i Lancaster County presskonferens sedan valarbetare flaggat att uppemot 2500 röstregistrerings-blanketter är misstänkta som falska.  

Enligt distriktsåklagaren Heather Adams, en folkvald republikan, handlar det om ett organiserat försök till valfusk. Blanketterna ska bland annat innehålla falska namn och uppgifter. I andra fall har uppgifter varit korrekta men de som påstås ha röstat vittnar om att de varken beställt eller skrivit under blanketterna med “deras” signatur.

I skrivande stund flaggar man för misstänkt valfusk även i två counties till.

Utöver direkt valfusk anklagas vågmästarcountyt Bucks, som ni kan läsa om här, för att försvåra för väljare att rösta.

När Washington Post tog upp saken lät det såhär:

Jonathan Capehart, kolumnist och programledare: “Är det bara jag, eller verkar det som om Donald Trump den här veckan lägger grunden för att ifrågasätta valet genom att klaga på att fusk pågick i Pennsylvania och stämma Bucks County för påstådda oegentligheter? Och detta är utöver hans påstående att om han förlorar, är det på grund av fusk?”

Ruth Marcus, associate editor: “Eh—ja? Han har lagt grunden för detta, inte bara den senaste veckan, utan de senaste månaderna. Inget val kan i Donald Trumps ögon vara rättvist om inte han själv vinner det. Och jag tror att vi kommer att se honom både hetsa sina anhängare att ifrågasätta valresultaten utanför rättssalarna och att gå till varje rättssal i USA för att göra alla möjliga argument, oavsett hur långsökta de är. Vi såg... att det fungerade förra gången, men inte den här gången. Och nu lämnar jag över till dig, Hugh.”

Hugh Hewitt, konservativ krönikör: “Jag måste bara säga att vi är nyhetsmänniskor, även om vi är på opinionsavdelningen. Det måste rapporteras att domstolen upphävde beslutet i Bucks County och instruerade att öppna extra dagar, eftersom de bröt mot lagen när de skickade hem folk. Denna stämning väcktes av RNC och var framgångsrik. Högsta domstolen fastställde att (republikansk guvernör, Malins anm.) Glenn Youngkin hade rätt. Vi är nyhetsmänniskor, även om vi har åsikter, och måste rapportera hela historien om vi tar upp en del av den. Så ja, han är upprörd över Bucks County, men han hade rätt och vann i domstol. Det är historien.”

Se detta—och fortsättningen, när Hugh Hewitt stormar ut ur sändningen:

(Hugh Hewitt sade upp sig några timmar efter sändningen.)

Rapporteringen om valfusk i Washington Post är talande för hur etablerad media tenderar att avfärda republikaners oro som varandes vilda konspirationsteorier.

Intrycket från republikanska väljare jag intervjuat är ett annat. De uttrycker snarare oro för valfusk av det slag som beskrivits ovan. För bristande ID-kontroll, för falska eller dubbla valsedlar, för att icke röstberättigade påverkar valet, och för att de själva ska avvisas från vallokaler.

“Ingenting är bevisat. Tills någon visar mig att det inte gick rätt till, så kommer jag att tro att det gjorde det. USA har alltid varit känt för bra, säkra och rättvisa val. Man hör skvaller om Dominion-rösträkningsmaskinerna. Men jag accepterar resultaten. Vi måste gå vidare, som vatten under bron. Vi är där vi är idag”, sa bolåneförmedlaren och trebarnspappan Jason när jag mötte honom på en diner i Pennsylvania för Finansmagasinet.

Med bara dagar kvar till valet ser Trump enligt opinionsmätningar ut att ha ett övertag i flera vågmästardelstater. De flesta av de jag intervjuat som hyste misstankar om valfusk 2020 tror inte detsamma skulle ske idag. Däremot finns nu större kännedom om brister i valsäkerheten och i nyhetsrapporteringen om denna vilket ger vatten på kvarn för den som önskar bortförklara en Harrisseger som valfusk.

Det givna sättet att minska dessa misstankar vore att stärka valsäkerheten. Även om USA betraktas som ett av världens säkraste länder att rösta i är bristen på legitimationskrav iögonfallande utifrån svensk standard.

Bezos bryderier och nyhetsmediernas historiska förtroendekris

På tal om Washington Post så skrev dess ägare nyligen en så kallad op-ed där han förklarade sitt beslut att inte låta tidningen ge sitt officiella stöd till någon kandidat.

Ett beslut som lett till uppsägningar från både medarbetare och prenumeranter.

Det antyder att Bezos har rätt i sin tes om att tidningen alltmer skriver för en smal elit som förväntar sig ett visst sorts innehåll. Liksom att tidningen raskt gör sig irrelevant för en bredare publik.

(Att avhoppen handlar om att tidningsägaren lägger sig i innehållet är förstås också en fullt rimlig tolkning och kan vara sant tillsammans med ovan.)

Då är Bezos ändå diplomatisk i sin kritik. Han skriver inte att tidningen är biased, bara att den uppfattas så.

Well…

Washington Post vann tillsammans med New York Times Pulitzerpris för rapportering om påstådda kopplingar mellan Ryssland och Trumpkampanjen 2016. Kopplingarna visade sig bygga på påhittade uppgifter och lösa rykten.

Totalt skrev nyhetsmedia över en halv miljon artiklar om “Trumpkampanjens Rysslandkopplingar”. Ett haveri av episka proportioner. Detsamma gäller avfärdandet av storyn om Hunter Bidens laptop. Datorn som visade sig innehålla uppgifter om hur Bidenfamiljen utnyttjat sin politiska ställning i privata affärer, bland annat genom bolag i Kina och Ukraina, avfärdades inför valet 2020 som desinformation. I veckan tillkom uppgifter att FBI orkestrerat en egen desinformationskampanj trots vetskap att datorn och uppgifterna i den var äkta.

Om ovanstående tillhör de senaste årens största exempel på etablerade mediers bias så kan här tilläggas en stadig ström av mikroexempel.

Ett från veckan handlar om hur Trump uttalade sig om partikamraten Liz Cheney, som nu kampanjar för Harris, och vad han faktiskt sa.

Trump var hård och nedsättande mot Cheney. Till Tucker Carlson sa han bland annat:

“Hon är en rubbad person.”

och

“Hon är en radikal krigshök. Låt oss ställa henne med ett gevär där med nio pipor riktade mot henne, okej? Låt oss se hur hon känner när vapnen är riktade mot hennes ansikte."

Det sista, som anspelade på att Cheney till skillnad från Trump är en krigshök som vill ha hög militär närvaro globalt, har vänts till att Trump mordhotat Cheney.

Såhär sa Trump:

New York Times skrev:

Expressen toppade sin sajt med:

Och Aftonbladet:

Men vad handlar det om egentligen? Den Trumpkritiske republikanen Scott Jennings tog—som vanligt—bladet från munnen i CNN:

Vad händer om nyhetsmedier vinklar på sätt du enkelt ser inte speglar verkligheten?

Den senaste Gallupundersökningen ger en fingervisning.

Bara 31 procent litar på nyhetsmedia, enligt denna. Den lägsta andelen sedan mätningen påbörjades 1972.

I sammanhanget är det relevant att nämna att bara 3,4 procent av den amerikanska journalistkåren beskriver sig som republikaner. Ett förhållande som bör ses i ljuset av att endast 44 procent av amerikanska journalister tycker att journalister bör “sträva efter att ge alla sidor lika utrymme“. 76 procent av amerikanska vuxna instämmer med påståendet, enligt PEW research.

Vilka är Trumps anhängare?

Om man ska tro ovan nämnda nyhetsmedia så är en skrämmande stor andel av Trumpanhängarna fascister. Om man ska tro ovan nämnda nyhetsmedia så är en skrämmande stor andel av Trumpanhängarna fascister. I stället för att försöka begripa sig på dem så förfrämligar man dem. Beskriver dem som väsensskilda från sig själv (ett slags rasistiskt tankegods).

Min bild av Trumps anhängare är en annan. De senaste fem åren har jag mött och intervjuat många. Vissa i röda Magakepsar, andra som inte ens äger en. Om något kännetecknas anhängarskaran idag av brokighet. Här ett axplock från senaste veckorna: en 42-årig man som röstar för första gången, en arabamerikansk 19-åring som gör detsamma, en afroamerikansk pastor som älskar cello, och ett medelålders par som vill vara diskreta inför liberala vänner. Läs mina reportage i Finansmagasinet här.

Mest slående var att följa rallyt utanför Madison Square Garden. Inför sammankomsten drog Hillary Clinton paralleller till ett nazimöte på arenan (eller snarare en tidigare upplaga på annan plats) 85 år tidigare och jämförde Trumps anhängare med nazisympatisörer. En ny nivå av guilt by association. Jämförelsen är både missvisande och farlig.

Det hindrade dock inte MSNBC från att göra detta inslag.

Vet MSNBC att det är de här anhängarna de pratar om?

Vanliga människor från olika bakgrunder, politiskt och kulturellt såväl som klassmässigt och etniskt, som har det gemensamt att de är är kritiska mot hur landet sköts och tror att Trump kan sköta det bättre.

Zoomar man ut ser man en liten men tydlig väljargrupp av vad som i USA kallas “reformed democrats”. Väljare som tidigare röstat på Demokraterna och som inte bytt åsikt i vidare mening men som menar att partiet gjort det. Att deras värderingars—om omsorgen om samhällets marginaliserade, om vanliga arbetare, om jobben, om ekonomi, om yttrandefriheten—idag bättre representeras av Republikanerna. Det innebär inte nödvändigtvis att de håller med Trump om allt, men gör det på avgörande punkter.

Tidigare demokrater och demokratiska bidragsgivare stöttar nu officiellt Trump. Politiker som Robert F Kennedy Jr, Nicole Shanahan, och Tulsi Gabbard. Företagsledare som Elon Musk, Bill Ackman, Shaun Maguire.

Handlar det om att en inre fascist vaknat till liv? Eller om att den politiska kartan inte längre speglar terrängen?

Frågar du personerna ovan skulle de med olika ord redogöra för vad de ser som existentiella hot med den nuvarande administrationen: censur mot techplattformar, politiskt motiverade utredningar av motståndare, skolans politisering, omvärldens destabilisering, öppna gränsen och illegala migration, samt historiskt hög inflation.

Man brukar säga att en röst på Harris egentligen är en röst emot Trump.

Med samma språk är mångas röst på Trump snarare än stöd till allt han står för ett långfinger till etablissemanget.

Få fångar detta resonemang bättre än Chris Cuomo (ursäkta låg ljud- och bildkvalitet):

Oavsett vilken sida som vinner så går den andra ingenstans. Att se—och ge—flera perspektiv i en historiskt splittrad tid tror jag är avgörande för att finna vägar framåt.

Varför är det så få som gör det?

Jag tror att svaret finns i Flocken.

Journalister är en homogen grupp av flockdjur. När någon fått vittring på en story följer kåren som på given signal efter. Ingen vill lämnas hängandes efter. Detsamma gäller den större berättelsen. Genom att anamma etablerade narrativ och “sanningar” fordras inget personligt risktagande.

Journalister agerar i den bemärkelsen ofta som mobbare. När till exempel en journalist attackerar en annan, följer andra efter eftersom klartecken anses ha givits. Andra håller tyst eftersom de sett att den attackerades misstag var att sticka ut. Att göra detsamma upplevs därmed som livsfarligt.

Med detta sätter jag punkt så länge.

MALIN EKMAN

Ps: för den som är intresserad ställde jag upp på intervju i tidningen Journalisten om min syn på journalistik — här.